Stackars lilla Astrid...

Vid gårdagens kvällsmat gjorde minstingen en otrevlig upptäckt, vår älskade lilla Astrid mådde inte alls bra! M skulle ge henne en bit gurka men Astrid hon bara låg där i buren med frambenen spretande utåt och andades svagt...

4-5 timmar senare var hennes andning bättre och hon rörde sig med stor möda lite grann i buren. Hon orkade nu även hålla upp huvudet lite mer. Viktigast av allt, hon verkar inte ha ont!

Nu på morgonen var hon ännu lite piggare och sitter (nästan) upp som vanligt. Det ena frambenet kämpar hon för att få att lyda hennes hjärna och det lyckas bättre än igår. Vi misstänker att hon fått en propp och enl. "mellan" som kom hem för att titta till vår lilla älskling så finns det ett litet hopp om att hon ska repa sig men jag vet inte...

(bilden är från ifjor)

Astrid är ingen vanlig kanin... hon är en ovanligt gammal kanin som snart är nio år. Inte är det konstigt om kroppen säger ifrån el. inte orkar mer. Men det känns i hjärteroten av mitt modershjärta när man ser hur ledsna ens barn blir (trots deras ålder) när familjens kelgris är dålig.

Vi har bestämt att avvakta till framåt lunch, sen ringer vi veterinären och hör vad vi ska göra...

• Veterinären är på väg... och maken på väg hem. M har inte lämnat Astrids sida mer än för natten sedan vi upptäckte hur sjuk hon är... Hon sitter där och klappar om henne och har t.o.m lyckats få i henne lite i matväg - vilka omtänksamma, underbara barn man har (då menar jag dem alla tre)

Jag älskar er tjejer! Fast det vet ni ju redan "ler stort"

• Veterinären har varit där och det är åldern som hunnit ikapp lilla Astrid. Hon har ont och han kunde inte säga om det handlade om dagar eller veckor vilket gör beslutet lite lättare. Han återkommer under kvällen och då låter vi Astrid somna in för hon ska då inte behöva lida! (så mycket enklare det är när de somnar in på egen hand...)