Vänner?

Tänk att jag mötte dig, bara sådär, mitt i mataffären och du hade inte en chans att komma undan.


Du som en gång var min bästa vän!

Dig som jag kunde prata med om allt!

Vi som ställde upp för varandra när det än behövdes!

Vi som hade så galet roligt ihop!

Vi som skrattat åt så mycket tillsammans!

Vi som tillbringat så mycket tid med varann!

Vi som semestrat ihopa med våra familjer!

Vi som ätit så många goda middagar tillsammans!

Vi som firat helgdagar tillsammans!

Vi som kunde ringa varandra flera gånger varje dag!

Vi som träffades flera gånger varje vecka!

Vi som passade varandras barn när det behövdes!

Vi som alltid fanns där för varann!



Var är VI nu?



Varför?



Varför dög jag inte längre när jag ville utbilda mig?

Var det för att mina studier gick så bra?

Var du rädd att jag skulle vara "bättre" än dig?

Varför kunde du inte stötta mig i detta så som jag gjorde när du studerade?

Varför slutade du svara i telefon när jag ringde?

Varför slutade du höra av dig?

Varför vågade du inte säga som det var när jag kom och ringde på din dörr?

Varför var du så otroligt feg?



Detta var länge sedan och jag har insett att den vän jag trodde skulle finnas där för alltid, inte var någon vän - utan något helt annat.


När jag mötte dig idag gav jag mig sjutton på att du inte skulle "slippa undan"

Tidigare har du vikt av eller tittat bort de gånger du sett mig på håll - löjligt och barnsligt. Jag trodde nog att vi i vuxen ålder passerat sådana sandlåde-fasoner?



Jag tittade dig i ögonen och såg hur du sjönk ihop av skam. Jag fortsatte hålla ögonkontakt och glad som jag var tjoade jag ett glatt; Hallå, hallå!

Tonen i din röst var allt annat än glad när du kort svarade ett lågt; Hej.



Jag log (barnsligt nöjd) hela vägen hem från stan. Nöjd med att du tvingades hälsa på mig och jag kände så väl hur det sved i dig.



Du har lärt mig en sak; Friends they come and friends they go, nothing's gone last for ever!



Men är vänner såna som du - då är jag hellre utan!