Tänk att jag mötte dig, bara sådär, mitt i mataffären och du hade inte en chans att komma undan.
Du som en gång var min bästa vän!
Dig som jag kunde prata med om allt!
Vi som ställde upp för varandra när det än behövdes!
Vi som hade så galet roligt ihop!
Vi som skrattat åt så mycket tillsammans!
Vi som tillbringat så mycket tid med varann!
Vi som semestrat ihopa med våra familjer!
Vi som ätit så många goda middagar tillsammans!
Vi som firat helgdagar tillsammans!
Vi som kunde ringa varandra flera gånger varje dag!
Vi som träffades flera gånger varje vecka!
Vi som passade varandras barn när det behövdes!
Vi som alltid fanns där för varann!
Var är VI nu?
Varför?
Varför dög jag inte längre när jag ville utbilda mig?
Var det för att mina studier gick så bra?
Var du rädd att jag skulle vara "bättre" än dig?
Varför kunde du inte stötta mig i detta så som jag gjorde när du studerade?
Varför slutade du svara i telefon när jag ringde?
Varför slutade du höra av dig?
Varför vågade du inte säga som det var när jag kom och ringde på din dörr?
Varför var du så otroligt feg?
Detta var länge sedan och jag har insett att den vän jag trodde skulle finnas där för alltid, inte var någon vän - utan något helt annat.
När jag mötte dig idag gav jag mig sjutton på att du inte skulle "slippa undan"
Tidigare har du vikt av eller tittat bort de gånger du sett mig på håll - löjligt och barnsligt. Jag trodde nog att vi i vuxen ålder passerat sådana sandlåde-fasoner?
Jag tittade dig i ögonen och såg hur du sjönk ihop av skam. Jag fortsatte hålla ögonkontakt och glad som jag var tjoade jag ett glatt; Hallå, hallå!
Tonen i din röst var allt annat än glad när du kort svarade ett lågt; Hej.
Jag log (barnsligt nöjd) hela vägen hem från stan. Nöjd med att du tvingades hälsa på mig och jag kände så väl hur det sved i dig.
Du har lärt mig en sak; Friends they come and friends they go, nothing's gone last for ever!
Men är vänner såna som du - då är jag hellre utan!
Overnight oats
1 dag sedan
Jag tror vi är många som känt oss svikna av "vänner" och inte bara som barn/tonåringar utan även som vuxna.
SvaraRaderaDet är en brist hos den som sviker anser jag, de tär inte jag som gjort fel. Sen kan det så klart vara så att man faktiskt växer ifrån varandra men då blir det nog mer att det rinner ut i sanden inte att den ene sviker.
Jag har få vänner men jag har inget behov av en massa kompisar. Har lättare för samtal mellan få personer, gillar inte att behöva göra mig hörd i den stora gruppen liksom.
Trist att ha den erfarenheten du berättar om men se det osm att hon har förlorat (för jag tror att det är en hon!), det är hon som gått miste om dig som vän. Kramar i massor!
Stackars din f.d. väninna, det kan inte vara lätt att vara så långsint!!! /Ruben
SvaraRaderaNär man träffas och bekanta sig är det den personen man är/träffar för stunden.
SvaraRaderaLivet förändrar mäniskor, man utvecklas, ändra åsikter eller slipar och filar på de.
Och vänner utvecklas också, och inte givetvis i samma utsträckning och riktning som man själv gör.
Nu vet jag inte vad sviket bestod av, men vänskap ska vara där utan "krav". Trist när gemenskapet tvinar bort.
Hellre inga vänner alls än bara ytliga.
Önskar dig en trevlig kväll, Petra
Människan är konstig ibland och folk man trodde man kände visar sig ibland vara främlingar.
SvaraRaderaHoppas du ser det som hennes förlust.
Kram
Finns ingen större besvikelse än en svikande vän! Men i det här fallet känner jag att du är "vinnaren"! Synd om din f.d. vän och vad hon förlorat!!;-)
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaIbland undrar man varför det blev som det blev. Ibland finns avundsjukan med på ett hörn, tyvärr.
Det är tråkigt när sådant här händer.
Ha en bra dag!
När man behöver vänner som mest då ser man också vilka som är ens riktiga vänner. Din vän var ingen riktig vän, men klart man blir besviken.
SvaraRaderaKramiz//kullervilla
Usch vad tråkigt!!
SvaraRaderaJag och min lillasyster hade sån kontakt som du beskriver i ditt inlägg, nu har vi pratat en gång på ett år...
Tror faktiskt jag ska ringa henne! Blod är ju tjockare än vatten..
Från det ena till det andra, jag lydde ditt råd och planterade persikoträdet nu.
Har inte täckt det ännu, det är ju fortfarande så milt. det står ju rätt så skyddat mot en södervägg så det ska nog gå bra.
Ha de
Att människor förändras och att vänner kommer och går det är nog en del av livets gång. När det går så fort som i detta fallet och man plötsligt står där utan att förstå vad som hände, då börjar man undra. När man dessutom frågar personen ifråga och får till svar att man inte gjort något fel och att det inte beror på mig, då blir man då rakt inte klokare. Att personen sen undviker mig och inte längre ens hälsar... ja, jag fattar då ingenting! Men jag har klart för mig att jag inte gjort något fel och att det är hennes förlust. Det svåra är väl att våga lita på någon på det sättet igen, vi var trots allt mycket goda vänner i över tio års tid. Men som sagt, Life goes on =)
SvaraRadera