Drama Leaves

torsdag 28 maj 2009

Besviken, Arg, Ledsen!!!

Idag väller det över med råge, det som jag under en längre tid "samlat" på hög. Att jag dessutom inte (med hänsyn till övriga familjen) kan ge utlopp för vad 0ch varför jag känner så utan måste begränsa mig i vad jag skriver gör det hela svårare. Jag måste bara få skriva av mig lite grann!

Besviken arg, irriterad, ledsen, uppgiven.... ja, känslorna är många och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Magen gör uppror, nattsömnen påverkas negativt och huvudet värker, vilket inte alls är konstigt.

Vad är viktigare än att närvara vid sina barnbarns/syskonbarns födelsedagar, eller som nu Student???

Kan någon av er ge mig ett bra svar på det?

En av dem har förvisso en anledning eftersom personen är inlagd på sjukhus och väntar på två operationer.

Men de andra då?
*Vi har annat för oss som är viktigare!
*Fotbollsträning... eh...
*Vi kommer senare för vi jobbar faktiskt!

Jo, men hon går inte ut förrän väldigt sent. Ni hinner sluta jobbet, hem och göra er i ordning i lugn och ro - utan problem.

Sen finns det en grupp som fortfarande inte behagat höra av sig - kommer dom ens? Jag menar har man fått en inbjudan så är det väl det minsta man kan kräva, att de hör av sig, gärna innan sista dagen (som har varit)

Just nu är jag arg så jag skakar!!! Fick nyss ännu ett negativt besked med dålig ursäkt - för sjutton säg att ni inte vill!!!!

Förra studenten, stod vi på skolgården tillsammans med min brors familj och letade efter resten av släkten.

Har jag fått det hela om bakfoten? Är inte vitsen att man ska stå och ta emot dem när de springer ut? Med blommor, champagne, nallar osv.

Våra "kära" stod hemma på gatan och väntade....


Hur kan man medvetet vara elak mot sina egna barn och barnbarn? Då syftar jag inte på ovannämnda utan helt andra saker. År efter år... och sen tro att allt ska vara bra när man tröttnat på att vara ensam. Att allt ska vara förlåtet för att man säger: jag älskar er.

Ledsen men jag köper inte det! Det är försent. Aldrig mer kommer jag att kunna lita på dig. Kanske tar jag dig på dina (elaka) ord den dagen du inte längre finns här!

Du betyder INGENTING för mig längre!

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA - behövde få "skrika" lite!

Nu ska jag ta mig en varm, skön dusch. Senare idag ska jag åka in till "jobbet" för att tömma mitt skåp. På söndag stänger vi för gott!

12 kommentarer:

  1. Jösses det här ordlöst. Tur att du fick skriva av dig. Andas några gånger extra. Gå ut i trädgården och gräv gräv...
    Skrik skrik...
    Hoppas att ni kommer få en underbar dag när den stora dagen kommer.
    Kram
    Annika

    SvaraRadera
  2. Skrik på du!! Vi hade samma "problem" förra året, hos oss är det alltid samma familj som ställer till dess problem vid otaliga födelsedag och nu även vid student. Men när det gäller deras egna minsann så "beordras" man nästan dit med noga anvisning om vad de önskar sig.........fast vi har börjat att göra likadant.......har alltid "bättre" saker för oss mot dom.
    Men det är så tråkigt för det tar sådan energi när man går och irriterar sig och är ledsen över sånt här. Fast det är svårt att inte göra det. Önskar att man hade lättare att släppa sånt, men man är som man är antar jag.
    Så skrik och skrik.........har du inget gammalt porslin du kan slå sönder också?
    Uppmuntringskram från Anette

    SvaraRadera
  3. Jadu, detta skulle nog inte ens Doktor Phil kunna reda ut. Tror det var Cyrano de Bergerac som sa: "det borde finnas fler som jag". Nu är ju människor för det mesta inte som en själv, och det kan man inte göra mycket åt. Däremot kan du sluta vara arg, glädjas åt din dotters student - och göra det bästa av situationen. Tror säkert att föräldrar och syskon iallafall smäller högst en sådan här dag!! Kramar! /Ruben

    SvaraRadera
  4. Skriiiiiik så mycket du orkar. Jag vet precis hur det känns. (Min dotter fyllde 25 för en månad sedan, min syrra med familj behagade inte kunna komma pga att de jobbade. Men skickade inte ett grattiskort, ringde eller sms heller ens.)
    Man mår så dåligt av sådant beteende, men som sagt man får göra likadant mot deras barn.

    Usch o tvi för sådana personer!!!

    Kram på dej

    SvaraRadera
  5. Skrik på du...stampa lite, svär och däng i dörrar...det ändrar inte saker men det lättar på trycket iallfall..
    Man blir så arg när ungarna hamnar i kläm så man inte vet vart man ska ta vägen...och om dom märker att du är förbannad så kanske det inte känns "fel" för dom att känna sig sårade heller..för det antar jag att dom blir..
    Min morfar glömde min födelsedag ganska ofta...den infaller ju strax intill jul..men mina syskon brukade han komma ihåg..men en gång tröttnade väl morsan och läste lusen av honom..jättepinsamt..men otroligt skönt..
    Hoppas det blir en riktigt bra dag iallafall..med folk som bryr sig..kanske mindre kalas än du tänkt dig men intimt och hjärtligt..och du slipper laga en massa mat till obetydliga..
    Du behöver inga kramar just nu känns det som..känns som om du behöver nån som står och svär så det osar istället...så det gör jag nu...
    Fast lite kram kan du få också...
    Kram /Tesa

    SvaraRadera
  6. Bra att du skriver av dig, det hjälper till viss del tycker jag i alla fall.
    Kanske gräva lite aller slita ogräs också kan få spänningar, huvudvärk mm att släppa?
    Helt klart har du all rätt i världen att vara arg och besviken.
    Visst undrar man hur vissa släktingar prioriterar. Jag brukar försöka trösta mig med att det är dem som som missar något, deras liv som blir fattigare, men ibland funkar inte det tänket heller.
    Det är kanske en klen tröst men jag tror att det är många som har liknande problem som det du nu känner.
    Ja, inte mycket till tröst kanske men det är NI som är där som är vinnarna. Ni som får se er fina dotter ta studenten!

    Hur går det förresten med det där andra du mailade om? För min del slipper jag nog snart "hålla tyst", nästa vecka kanske allt är klart.

    Kramar Marina

    SvaraRadera
  7. suck, jag bryr mej inte längre.
    Om sedan ingen kommer och hälsar på dem på hemmet sedan, så får de skylla sej själva (fast då har de nog glömt).

    SvaraRadera
  8. Nämen usch vad tråkigt! Hoppas det hjälpte lite iaf att skriva av dig men förstår att du blir arg, ledsen osv. Är ju bättre att säga som det är än att komma med en massa andra bortförklaringar. Men så är ju tyvärr de flesta människor att man inte vågar säga som det är och vad man tycker.
    Du ska se att när dagen väl är där så kommer ni som är där, och din dotter säkert ha det helt underbart. Det är de andra som går miste om något ju...
    Kram Camilla och ps. Kul med andrapriset i Stockholm!

    SvaraRadera
  9. Besvikelser är så jädrans jobbiga--Gå ut i skogen grabba tag i ett rejält träd-banka slå skrik ut allt vad du kan--Det brukar kännas väldigt bra efter en sådan dust..
    Kramen...Maria

    SvaraRadera
  10. Oj, det där verkar jobbigt, MEN om du kan - så strunta i dom halvdåliga ursäkterna som de bjudna har att skylla på som förhinder och gläds över din dotters prestation, det ger sååå mycket mera än att ödsla MYCKET dålig energi på ngt som ändå inte är värt det!
    Hoppas verkligen det blir en fin dag för dig och din familj att minnas! /Bea

    PS Jag är hemmavid och du kan posta paketet när du tycker att det är lägligt för dig :)

    SvaraRadera
  11. Jamän så trist! Och precis som alla andra redan skrivit..en massa onödig energi som går åt till att man blir förbannad..Åh, grr! Önskar dig och familjen en riktigt fin dag tillsammans! Surputtar som inte vill komma gör väl egentligen bäst i att stanna hemma, faktiskt..de skulle väl bara förstöra stämningen annars..
    Ha en finfin helg! (och att gräva i trädgården mildrar ilska..;) )
    Kram!!
    /Kirsti

    SvaraRadera
  12. Tack för alla värmande kommentarer!

    Jag måste erkänna att jag inte är den "skrikiga typen" - utan jag skriker tyst, inombords istället. Fast när man trycker på tangenten och "hör" skriket inne i huvet så känns det som om det lättar (knäppgök)

    Om jag fått bestämma alldeles själv hade vi för länge sedan brutit all kontakt med dessa "underbara" släktingar. Men våra barn har bestämt och de ansåg att "om vi inte kommer till kusinerna så kommer dom inte till oss" Men det gör dom ju inte ändå, och det visste jag väl egentligen redan. Till studenten kommer varken farfar eller morfar. Från min sida kommer det ingen alls! När min minsta fyllde förra året kom INGEN! Det gör ont i modershjärtat kan jag säga. Hon är ändå såpass att hon inte ens bjuder dem som inte brukar komma. Här är det nämligen den som ska firas som väljer vem hon vill ska komma.

    För mig är familjen det viktigaste som finns (även om jag ibland blir utsedd till veckans (sämsta) förälder av mina barn även jag) Vi har kommit överens om att aldrig bete oss som dom vi retar oss på! För oss är det viktigt att fira allt som firas kan/skall. Det är inte dyra presenter som är det viktiga utan att vi är tillsammans. Jag hoppas innerligt att det håller.

    Nahalies besvikelse inför studenten är större än min - det är väl egentligen det som känns värst. Men jag sa till henne igårkväll att de som bryr sig, och som du betyder något för - dom kommer!

    Och hörni ni, inte kan jag börja gräva!!! Vi håller ju på att göra fint därute nu =) Grävandet får allt vänta tills murrabatten är planterad, annars blir dom nog inte glada på mig.

    Ha en bra dag / kram gittan

    SvaraRadera

Till er som skriver ett par rader vill jag bara säga att det gör mig så glad, och jag besvarar oftast dem alla!
Har du ingen egen blogg, klicka i Anonym så går det bra att lämna en kommentar ändå =)