På vägen ut eller rättare sagt utanför dörren till entrén stod en frusen man och sålde Aluma (de hemlösas tidning) Min vana trogen köpte jag ett ex. och småpratade lite med honom. Det som får mig att reagera VARJE GÅNG är det sätt som många andra människor bemöter våra hemlösa på och det gör mig riktigt arg!
Varför vågar många inte ens möta deras blick?
Vad får oss att tro att vi är bättre än dem?
Vad är det för skillnad på pensinären som sitter inne på Ica och frågar om vi vill köpa Bingolotter och den hemlöse som står utanför affären och frågar om vi vill köpa Aluma? (lägg märke till att en av dem är välkommen in i värmen medan den andre får stå utanför i kylan)
Jag har aldrig sett pensionärerna bli så illa bemötta som de hemlösa ofta blir!
Pensionären tittar man på och tackar snällt nej till lotterna om man inte är intresserad.
Den hemlöse nonchaleras, man låtsas att man varken hör eller ser dem. Eller så tittar man, ofta med avsmak i blicken, men besvarar inte frågan. Och gud förbjude om våra barn stannar och pratar med dem!!!!
Jag har köpt Aluma i ganska många år och pratar oftast en stund med säljaren av tidningen. En period stod samma killar utanförMAXI varje månad och vi hann prata mycket =) Den ena killen berättade sitt livs historia för mig och när man hört den så förstår man att det kunde lika gärna varit du eller jag som hamnat i hans situationen.
Alla hemlösa är inte missbrukare.
De är först och främst människor.
Och alla människor har ett värde.
Alla människor förtjänar/mår bra av att bli sedda.
Alla människor mår bra av ett trevligt bemötande och av att få byta några ord.
Med vilken rätt dömer vi dessa människor? Vi vet ingenting om dem!
Vad är vi rädda för?
Ja, jag vet inte. Det är väl en osäkerhetskänsla hos folk antar jag. Sen är det nog många som tror att alla hemlösa är missbrukare. Det som är så hemsk är att de inte kan få någon hjälp av samhället tycker jag. Här i stan byggs det "missbrukarbostäder" - ja det heter faktiskt så! Det är små stugor som oftast läggs utanför stan "där de inte stör". Men oj, vilket liv det blir om det bor vanligt folk i närheten (vilket jag i och för sig kan förstå). Men frågan är ju varför inte ta tag i det ursprungliga problemet också (alltså missbruket) och sen ge dom en bostad och nog kunde väl "vanliga" hemlösa också får chans till en stuga!
SvaraRaderaFör övrigt så har jag boken du köpte! Det finns en hel del goda kakor i den. Bland annat en som jag har för mig heter "blågul citronkaka" eller nåt sånt. Man "bröar" formen med blå vallmofrön. Väldigt god är den! /Anette
Håller fullständigt med dig ang. hemlösa. Jag köper alltid tidningen om "den kommer i min väg". En av dem stod vi nog och pratade med ½ timme, så vi tittar absolut inte snett på dem, tvärtom. Tyvärr har nog alltför många fått en felaktig stämpel på sig.
SvaraRaderaHa det så bra
Kram
Marianne
Så kloka ord. Ja, vilka är vi att döma egentligen? När jag jobbade i Stockholm så köpte jag ofta en "Situation Sthlm", jättebra tidning med många bra reportage (förresten ett jättebra julklappstips om man bara vill köpa en liten grej). Såg häromdagen att dom börjat sälja den här i Eskilstuna också men har inte sett någon sälja den här ännu. Ha en fin kväll.// Peter
SvaraRaderaJag håller helt med dig i att vi dömmer människor för lätt, för snabbt. Hemlösa eller ej. Deras tidning köper jag inte och jag köper heller inte bingolotter. Jag stöttar mänskligheten på andra sätt. Det intressanta är också VARFÖR vi människor har sånt behov av att bedömma våra medmänniskor.Hmmm....
SvaraRaderaKram!
Så sant, alla människor har ett värde, så även både hemlösa och missbrukare! Läste just ut "Så dumt" av Mia Törnblom, som jag köpte på rean. Det är självbiografisk, mycket läsvärd! Har även Rosendalsboken som du köpte, där finns lite av varje smått och gott i, en fin bok!
SvaraRaderaKlokt tänkt Gittan! Ja, varför kan man undra!?
SvaraRaderaDessa utslagna och hemlösa i samhället har det verkligen tufft och vi bör inte lägga ytterligare sten på bördan med att vara oförskämda och nonchalerande..!
Ha det gott! /Bea
Antar att det är framför allt okunskap och rädsla som gör att vi dömmer och tror inte bara att det är hemlösa som vi dömmer för snabbt. Det är nog en ganska vanlig företeelse i vårt land. Att det kan drabba oss alla har jag ett klart exempel på...satt för en tid sedan och tittade på just ett program om hemlösa i Stockholm och en gammal högstadiekompis till mig dök upp bland de hemlösa...tyvärr kan jag inte sätta ord på det jag kände och hur jag kände mig just då... hon och jag har haft mycket roligt tillsammans...hur kunde det gå så? Klart är iallafall , det finns inget som ger oss rätt att dömma och absolut inte på förhand
SvaraRaderaKram Susanne
Jag vet inte, kanske är det både rädsla, okunskap och osäkerhet.
SvaraRaderaBoken har jag haft i många år nu och har använt mig av många recept i den och så är det en väldigt fin bok.
Nu har jag inte så stor erfarenhet av just hemlöshet, men har hamnat i flera otrevliga situationer där missbrukare varit inblandade, därav tror jag att jag kan dra mig undan när jag får "missbrukarkänsla" och tyvärr får ju hemlösa lätt missbrukarstämpel, hur det än är, missbrukare eller ej.
SvaraRaderaSjälv har jag aldrig stött på någon som säljer någon sådan tidning, men däremot har jag köpt Situation Stockholms bok "Hemlösa"
Mycket intressant att få en inblick i hur det är att vara hemlös. Lättare att ha förståelse då, och inte döma på förhand.
Intressant inlägg du bjuder på !!
Tack!
Ha det gott och sköt om dig!
Jag håller med alla de övriga.
SvaraRaderaman skall inte dömma människor bara på vad de gör och hur de ser ut.Jag tycker att det finns så mycket tragik i hur de har blivit uteliggare. Helt vanliga jobbare som det av någon anledning har gått snett för i livet.
Hur går det för dig med frågorna?
Ha det gott
kramen/Gunilla
Följde UR:s serie Hemlös på TV i vinter.... gav verkligen hemlösheten ett `ansikte´....
SvaraRaderaTror att nästa val kan sätta de här frågorna på agendan o förhoppningsvis tvinga fram nån slags lösning.
Ha´t himla gôrgôtt
Nina
Nån rätt att döma har vi ju inte men de som dömer är nog rädda och osäkra på vad de kanske skulle kunna göra och då är det lättare att döma än att möta blicken...tyvärr.
SvaraRaderaNu har det uppstått ett meningsutbyte mellan tidningen Metro och hemlöshetsorganet Faktum i Göteborg. Det tycks handla om journalisters trovärdighet. Vågmästarna i sammanhanget är åtta döda hemlösa.
SvaraRadera”Har de dött av kyla eller andra sviter av sitt tillstånd?”
Kommun och hjälporganisationer ställer indignerat upp vid Faktums sida.
”Ett oerhört misstag har begåtts!”
Medan ordstriden pågår får de hemlösa vänta i trappan. De har inte så mycket med frågan att göra. De dör i sitt hemlösa tillstånd oavsett utgången av detta tjafsande. Att de hjälpande organen i Göteborg blir så oerhört upprörda och visar prov på en makalös förmåga till samordning handlar om att försvara sin egen trovärdighet.
Den konsten känner vi i föreningen Stockholms hemlösa igen från de flesta aktörer inom hemlöshetsindustrin.
Situation Stockholm är en annan glidare. Det tycks som att denna strategi, den att avleda, är prioritet.
Kan det bli på något annat sätt när avlönade människor talar i andras sak?
Problemet med hemlöshet kanske rent av beror på att hemlösa medborgare i ”demokratisk anda” inte får tala i egen sak, utan istället görs detta av människor som förtjänar sina pengar på hemlösheten.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa
Vi människor verkar inte se hur vi missbrukar varandra och oss själva systematiskt. Vi pekar ut individer som om de inte representerar något mer än sig själva. Den ene skyller på den andre som skyller på en tredje. Maktlösheten inför vår egen delaktighet är total eftersom vi behöver varandra för att se just vår egen del, men blottar du dig för någon annan så utnyttjas detta omedelbart.
SvaraRadera"Bjuder" du inte på dig själv så bidrar du inte till upprätthållandet av den gemensamma lögnen.
Hur vi än vänder oss i vår hage är vi alltid beroende av någon eller några som vi aldrig kan lita på fullt ut. Därför fortsätter vi att sprida "lögnen". Vi kan inget annat för vi vet inte något annat.
Rädslan härskar. Den smyger sig in i alla typer av relationer. Man- kvinna, barn- vuxna, arbetsgivare- tagare, mellan elever, anställda, makthavare. Överallt genomsyras vårt gemensamma av rädsla.
Pengar är ett språk, en påminnelse, en transportör av tvivel. Status är ett sätt av skydda sig emot och samtidigt få gehör för vårt behov utav bekräftelse.
De hemlösa får bära bördan av den övriga befolkningens oförmåga. De släpar runt på andras rädslor för att inte lyckas här i livet. Det är en tung börda att se hur människor man möter tänker:
SvaraRadera"Jag vill inte bli som en sån där.”
Det är sorgligt att se hur de ”dugliga” svänger sig mellan förakt, tycka synd om, till att uppröras. Folk frågar sig varför de inte kan ta hand om sig själva. "Vad är det dom inte klarar? Varför är det ingen annan som hjälper dom?"
När människor blir rädda börjar de tänka på att värna sitt eget. Hos de flesta människor sker det nästan direkt en omärklig koppling till tanken på att det behövs pengar.
Den tanken verkar nästan alltid smyga sig in. Det gör det hela lite mer hanterligt.
Olika organisationer växer fram. Dit söker sig de villrådiga. Sen börjas det sökas, skramlas, annonseras och definieras ifrån pengaperspektivet. Det sorgliga är att inget sker trots att bössorna skramlar.
Det byggs olika inrättningar för utstötta människor men varför händer inget?
Det verkar som samtliga av de myndigheter och organisationer vi inbillar oss ska handla i den här frågan står helt maktlösa. De verkar dessutom genomgående ha tappat alla tydliga perspektiv på frågan. Perspektiv som har att göra med något helt annat att göra än att söka pengar. Ingen reagerar.
Allting snurrar på som om det vore helt okej. Samtidigt som det bara i Stockholm läggs över en miljard skattekronor om året på hemlöshet, så dör människor ändå av de sviter som just hemlöshet för med sig. Väldigt få kommer ur sin hemlöshet. Det hela ser mer ut som en affärsverksamhet med hemlösa som handelsvara. Varför står vi så totalt handfallna inför denna djupa kränkning av ett så grundläggande mänskligt värde? Vi står och glor som om vi väntade på tåget. Hur kan vi acceptera något så inhumant i ett land där vi ständigt återkommer till hur viktigt det är att vi värnar om de mänskliga rättigheterna?
Vi ser samma oförmåga inom flera andra områden i den svenska välfärden. Vi ser hur oförmågan övergår i arrogans och i ovilja när det gäller pensionärer och flyktingbarn. Det verkar vara en gemensam nämnare för de människor som inte har kraft eller möjlighet att formulera sina behov. De överges bara. För dessa blir ord som ”Demokrati”, ”Allas lika rätt” inget annat än tomma floskler som karriärister och klätterpellar svänger sig med när de kan ha nytta av det.
Att folk gör en massa saker där det går att söka pengar under bidragskategorin: ”hemlöshet”. Det är en annan sak. Där verkar det hända jättemycket. Dessa människor bygger upp system och strukturer som har mer att göra med deras egna behov än med de hemlösas. De hemlösa har ett primärt behov. Det är ett tryggt hem. Det är en fast punkt där de kan bygga upp en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa stegboenden eller stiftelsen hotellhems kategoriboende. Ett hem måste absolut stå överst på listan av de åtgärder som olika bidragssökande organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa har för problem kan man inte exempelvis vårda bort någon från ett missbruk och sen slänga ut ”patienten” på gatan igen. Man kan inte heller sopa bort ett oroligt eller ostädat beteende, man kan inte förpassa ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga toaletter eller till tunnlar. Hur kan vi inbilla oss detta? Inte kan man väl stuva ihop människor på härbärgen där de får dela rum med fyra till nio andra oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt inbilla sig att man har gjort något åt problemet?
Det är det som sker i dag. Det här gäller människor som du och jag som i dagens samhälle pressas intill outhärdlighet. Som vandrar natt efter natt. Åker runt på bussar nätter igenom utan några som helst utsikter om att få uppleva det som orden ”demokrati” och ”allas lika rätt” innebär.
Detta är verkligheten för ett mycket minimerat antal, men 5-6 000 individer har vi i Stockholm år 2010.
Rolf Nilsson
Ordf. För. Stockholms hemlösa
Blir så djupt berörd av ditt inlägg och samtidigt glad! Inte glad för att det finns hemlösa eller för att folk reagerar som de gör utan för att du tar dig tid, pratar med dem och stöttar dem genom att köpa deras tidning. Om vi kan bry oss om de som drabbas i Chile eller Haiti av jordbävning och tsunami, varför kan vi då inte bry oss om våra egna?
SvaraRaderaExtra stor kram till dig!
/Cyrene