Julefrid

Juletiden närmar sig med stormsteg och julkänslan har verkligen infunnit sig i år.

Det har inte hänt på väldigt många år måste jag erkänna. När det var som värst hade jag gärna sett att vi ”skrotade” julen, bara struntade i alltsammans.

Naturligtvis fanns det en orsak till dessa känslor. I år är det tio år sedan min mamma dog. Jag var 31 år och inte alls redo för denna förändring, men där har man ju inget att sätta emot. Sjukdomsförloppet gick snabbt och från att ha trott på ett tillfrisknande, fick vi så slutligen veta att detta inte kom att sluta väl.
Tre dagar senare lämnade hon oss, 55 år gammal.

Det kaos som uppstod i mitt och min familjs liv går inte att beskriva. För barnen innebar detta en enorm förlust, deras mormor var allt, fanns alltid där för dem... och nu var hon plötsligt borta.
Denna händelse förändra våra liv på många sätt som vi inte alls var beredda på.
Julen, den högtid som mamma älskade mest av allt, och som för mig alltid kommer vara förknippad med henne, blir sig aldrig mer lik.

Men i år känner jag att det finns hopp om en riktigt god jul igen. En härlig känsla som sprider sig vår lilla familj. Det känns som om vi alla ser fram emot julen med hopp om en skön familjehögtid i år. Detta ger hopp även inför framtiden.


Alla har vi våra favoriter i juletid. Vissa av dem är nyinköpta och andra har varit med sedan många år tillbaka och utan dem är det inte jul.

Jag som normalt sett är väldigt sparsam med utsmyckningarna i hemmet byter totalt skepnad inför julen.

Första advent är en hektiskt dag då allt ska på plats. Tanken att tjuvstarta med något finns inte, utan denna dag är "helig".

Till jul smyckar jag dessutom mitt hem med sådant som aldrig skulle få bo här under någon annan årstid. Då tillåts minsann hus mycket glitter och glamour som helst.

Några av våra favoriter i år är:

Hasse, snögubben som flyttade in förra året. Han pryder vardagsrumsfönstret med sitt isiga sken om kvällarna



Där under står en present från mamma - vår julby. Den har de senaste åren fått sällskap av en stor fiberoptik-gran. Familjen tycker att det ser ut att vara hämtat ur sagan om Grinchen, en film som vi alla tycker mycket om.



Scenen byter skepnad varje år och det är lite som att berätta en historia när man ställer upp figurerna. Tyvärr hittade jag inte min snö i år, därför syns de tråkiga sladdarna.



En ny favorit för året är detta lilla Luciafölje



Som ni ser tomten är på väg...


Imorgon hoppas jag maken och minstingen hugger gran till oss. Jag längtar efter att få hänga upp alla nyinköpta julgransprydnader....


Som avslutning bjuder jag på en komisk historia som min äldsta dotter berättade häromdagen.

Hon var i år en av tidningen Kvp:s Luciakandidater och under den gångna lucia-veckan lussade du runt Malmö på gator och torg. Malmös brandkår stod någonstans och höll på med någon insamling. S tyckte då att: vi ställer vid brandmännen och sjunger en stund. Vilket det gjorde. Mitt under sångstunden börjar min dotter att skratta hysteriskt. Hon insåg det komiska i vad de sjöng:

Julen är här..... (med refrängen) Låt det brinna... låt det brinna...

Hon fick ta tag i brandmannen sidan om sig och skrattade så tårarna rann.