Svängde inom Plantagen för att se om de fått in sticklingarna ännu, men det var för tidigt, var inom banken i byn en runda också och sen hem igen. Köpte inte ett skvatt med mig hem! Så kan det vara ibland när jag tycker att det är tråkigt, då blir även växterna tråkiga.
Hemma igen, på med kaffet, pratar med kaninen... Det som är så bra med henne är att hon protesterar aldrig, jag har ALLTID rätt i allt jag säger =)
Hon är (förmodligen) vårt sista husdjur och hon är ganska precis åtta år (berätta det inte för henne). Hon bor i hallen, precis utanför köket, för att hon ska få så mycket sällskap som möjligt. Det är där vi springer förbi som mest.Numera är hon inte så glad för att komma ut ur buren längre så även om man glömmer bort att den står öppen så kan man vara ganska säker på var hon är.
Det enda som kan locka ut henne är hö-påsen. Lägger man den utanför luckan då skuttar hon in i påsen
Jag kan inte påstå att hon är någon linslus precis. Hon verkar tycka att den gröna pricken Canon mäter av med är ganska irriterande. Så att få en hel skarp bild på henne är inte det lättaste.
Ser du att hon glor rälit på mig? Den blicken betyder "vad gör du? låt mig vara"
Annars är hon en riktig tiggis. Hon vet när jag öppnar kylskåpsdörren att där finns det morötter och om man stressar "matte" när hon går förbi efter att ha varit i kylskåpet så ökar chanserna att få en morot. I skafferiet finns det knäckebröd, det får hon när vi ätit frukost. Om vi skulle glömma ge henne, då påminner hon oss genom att fara runt och lyfta på locket till buren (det är aldrig låst) tills hon får sin frukostmacka =)Hon hör när man äter ett äpple och står ivrigt beredd på att få äppelskrutten. Likadant när jag skalar morötter till middagen då vet hon att det vankas morotsskal.
Hon brukar även "berätta" för mig när vattnet är slut, då försöker hon dricka, ställer sig på bakbenen och tittar på mig och upprepar detta beteende tills jag fyller på vattenflaskan. Dom är allt bra kloka våra djur =) Men som sagt efter Astrid blir det inte fler och det kommer säkert att kännas ganska tomt. Hon är min lilla kelgris och mitt sällskap om dagarna.
Hon brukar även "berätta" för mig när vattnet är slut, då försöker hon dricka, ställer sig på bakbenen och tittar på mig och upprepar detta beteende tills jag fyller på vattenflaskan. Dom är allt bra kloka våra djur =) Men som sagt efter Astrid blir det inte fler och det kommer säkert att kännas ganska tomt. Hon är min lilla kelgris och mitt sällskap om dagarna.
Å, har du en kanin. Jättesöt. Men är du säker på att det blir ditt sista keldjur? Man brukar säga så o sen tar det ett tag o så är man där igen. Det är ju så mysigt men en liten mjukis. /Knatten
SvaraRaderaSå fin din söta Astrid är, klok är hon också!
SvaraRaderaKlappa henne öm från mig.....Kram, Petra B.
Vad fin hon är! Men varför den sista? Själv skulle jag ha svårt att klara mig utan mina djur dvs katterna, det är ett sällskap och gör att hemmet blir mer levande!
SvaraRaderaKnatten: Inte helt säker, men ganska så. Vi kan nämligen inte ha några andra djur efter som tjejerna är allergiska mot både hund och katt och jag mot fågel.
SvaraRaderaPetra: Hon är underbar (men gammal)
Rosor och ruiner: Visst är det så men eftersom kanin är det enda djur vi kan ha så vet jag inte om vi skaffar någon ny när hon inte finns mer. Tjejerna är ju snart utflugna alla tre.
Guud, vilken liten sötnos. En riktig charmknutte förstår jag. vi hade kanin som inte åt morötter men älskade pepparkakor, hon blev helt vild när hon hörde att vi skramlade med kakburken.
SvaraRaderaHar också dagar då inget händer, man bara går omkring och pratar för sig själv och dricker kaffe men det är rätt mysigt också.
Ha det så gott.
//Camilla
Underbar liten ninnis, har haft kanin sedan jag var nio år och har hunnit med ganska många, alla har en del av mitt hjärta. Vår sista somnade in i somras nio år gammal och då kände jag också att hon var vår sista kanin eftersom även våra barn börjar bli stora och tröttna på kanin.
SvaraRaderaAlla har haft sina speciella personligheter, svårt att förstå för en som inte haft kanin tror jag men så är det faktiskt! Njut av henne så länge hon finns kvar.....
Tänk att man faktiskt kan tycka att det är så trist att inte ens växter intresserar!;-) Men jooooodå! Jag känner igen det!;-)
SvaraRaderaFröken Astrid verkar vara ett mysigt litet sällskap dock. Klok och med personlighet. Hälsa henne med en kram! Om hon nu tillåter sånt trams på ålderns höst vill säga?!;-)
Vilken mysig liten Kanin.Det är så tråkigt att djuren åldras snabbare än oss, o då kommer avskedens dystra stund. Men NJUT så länge du har henne o sen ska man aldrig säga ALDRIG. Det är gott med en liten mysing, som tar en precis som man är!!Särskilt när man deppar.
SvaraRaderaSnart är det Mars o då BLIR det vår.
Hoppfulla kramar Ninne
Camilla: Visst kan såna dagar vara sköna men jag har haft lite för många skulle jag tro. Jag börjar tröttna på att gå här hemma ensam om dagarna utan vettig sysselsättning.
SvaraRaderamaloppa: Du kan tro att vi njuter. Tomt komer det absolut att bli den dagen hon inte längre finns här, hoppas det dröjer länge än även om hon egentligen redan är gammal.
Nina: njae, kramig är hon inte längre. Numera vill hon bara bli klappad, länge och ofta =)
Ninne: Jag sa inte att det var den sista, jag sa förmodligen =)
SvaraRadera