Drama Leaves

måndag 11 januari 2010

Föräldratankar...

Som förälder älskar man alla sina barn!

Man gör det oavsett hur många man har,

och man gör det oavsett vad de gör.

Men hur är det med syskonkärleken?

Vad är det som framkallar syskon-rivalitet?

Vad är det som får syskon, som älskade och verkligen tog hand om varandra när de var små, aatt plötligt inte tåla varann?

Är det skillnad beroende på kön?

Har syskon av samma kön svårare att hålla sams?

Vad är det som får dem att tro att det alltid beror på någon annan när de blir ovänner?

Och varför kan dom inte acceptera att de har olika (eller är väldigt lika) åsikter och sidor?

Nä, då är det bättre att "hata"varann (dagens ungdomar "hatar" väldigt mycket och ofta tycker jag) och att inte ens nämna den andre för då försvinner ju problemen! Eller....????

Nu pratar vi vuxna människor, inte småbarn. Och jag har förbaskat svårt att förstå hur dom tänker!

Jag har ett syskon. Det innebär inte att jag tycker om allt han gör eller delar alla hans åsikter. Vi är väldigt olika och har väldigt olika värderingar om det mesta. Nä, jag älskar inte min bror! Och det behöver jag ju inte göra. Men jag accepterar honom som den han är! Och ärligt talat är jag helt övertygad om att han tycker detsamma om mig!

Vi har dessutom kommit till den punkten i livet då den enda familj vi har (förutom våra äkta hälfter och barnen) är varandra. Dit kommer alla förr eller senare och vad gör man då om man inte kan hålla sams med sina syskon?
För mig är blod tjockare än vatten! Det är vår förbannade skyldighet att hålla sams!

(Pontus och Amerikanarna)
"Min bror och jag vi har kramats av samma mamma.
Min bror och jag, har gått från vått till torrt
och lärt oss skilja katt från hund.
Min bror och jag"

Hur har ni det med syskonkärleken?

13 kommentarer:

  1. Först och främst vill jag säga att det är ett intressant ämne du tar upp. Jag har en 8 år yngre bror och med tanke på att jag flyttade hemifrån för att gå i gymnasiet på annan ort när han var 8 år, så har vi inte särskilt mycket kontakt idag. I mina ögon är han fortfarande min LILLE bror även om han är vuxen numera, kanske just för att jag missat hans uppväxt.

    Vi ses bara vid jul och mormors födelsedag typ, eftersom mina föräldrar lägger oerhört mycket tid på potatis- och grönsaksodlingar samt att sälja detta på torget. Därmed har vi skippat födelsedagsfiranden. Jag lägger absolut ingen skuld på mina föräldrar, men jag tror att syskonen får möjlighet att komma närmare varandra om de oftare träffas genom någons försorg, framför allt när det handlar om en triangel med typ 10 mil mellan varje punkt. Kanske blir det bättre den dag vi båda har familj.

    Jag hoppas ju själv en dag få barn, men då vill jag helst inte ha mer än tre år emellan just för att få de ska få förmånen att växa upp som syskon.

    SvaraRadera
  2. Syskonkärlek är komplicerad, ibland känner jag att hade det inte varit för vi är just syskon hade vi aldrig umgåtts men sen har jag en halvbror på andra sidan klotet som jag bara träffat en gång och honom kan jag känna längtan efter.

    Mina barns kärlek eller hat verkar vara lik de du skriver om, en oförmåga att se sin egna skuld till bråk men ändå det att de inte kan låta varandra vara ifred utan måste vara på samma plats hela tiden. Tur är att de under julen hållit sams den mesta tiden.

    Ha det gott!

    SvaraRadera
  3. Syskon och föräldrar väljer man ju inte själva…men skulle inte kunna vara utan mina, de finns där om vi behöver varandra… det vi har att dela på kan ingen annan ge...tänker att det är synd om de barn som är ensamma och inte har syskon att dela sin barndom med.
    Sen har jag en ljuvlig själssyster…och det är något jag önskar att alla fick ha.
    Kramiz//kullervilla

    SvaraRadera
  4. Come to think about it..., we really got stuck with blood linkages.., and its worth it. ~bangchik

    SvaraRadera
  5. Like has been said, it is complicated. My own four children have had love/hate when they were younger, teenagers and early twenties. Now they all love and respect each other, after fighting it out. I do think respect is the key word here, more so than love.
    Frances

    SvaraRadera
  6. Jag älskar mina syskon men skulle för allt i världen inte vilja ha dom för nära. Dom är lite "speciella", som man säger om alla som inte är som jag. Jag träffar dom ytterst sällan men jag vet att dom är där dom ska vara, med sina familjer. En gång om året ses vi allihop o då är det skönt att komma hem sen o slippa dom=0.
    Mina barn hatar oxå varandra. Fast jag tror att ordet hata betyder nåt annat för barn o ungdomar.
    //Knatten

    SvaraRadera
  7. Intressant ämne. Jag har 4 syskon- 1 bror och 3 systrar alla är vi halvsyskon. Brodern och jag har vuxit upp tillsammans, vi bor ca 3 mil ifrån varann men ses inte mer än högst ett par ggr om året och hörs per tel några ggr. Mina systrar lärde jag känna i 20 års åldern, den äldsta av dem (lillasyster) vi fann varann och har daglig kontakt per tel och skulle nog ses mycket oftare om vi bodde närmare. De två andra systrarna har jag ingen som helst kontakt med och känner inget behov av att ha det heller. Jag kan inte säga att jag älskar min bror och syster men jag tycker om dem. Vi har aldrig haft någon anledning till att vara oense eller osams.
    Ungdomar som använder ordet "hatar" gör det, tror jag, som ett sätt att verkligen uttrycka sitt missnöje, håller med Knatten om att det ordet betyder ngt annat för dem.
    Om man redan som barn får lära sig att visa respekt och ödmjukhet etc tror jag att all osämja och bråk i mångt och mycket kan förhindras. Alla är vi olika, alla tänker vi olika och alla tycker vi olika det måste vi lära oss att respektera
    Susanne

    SvaraRadera
  8. Hata har nog olika stark innebörd beroende på generation tror jag.
    Jag har två yngre bröder som ajg träffar vid födelsedagar o jul. Det blir så klart en del gånger med tanke på barn, respektive, våra föräldrar mm. I övrigt träffas vi inte precis. Vi har en enkel relation tycker jag. Vi är olika men det är helt ok.
    Hur våra barn kommer att vara som vuxna är svårt att veta så klart. Man vill ju tro att det kommer att finnas för varandra men man vet inte.
    Man väljer inte sina syskon men man bör respektera människor.
    Vimsig kommentar???

    Kram!

    SvaraRadera
  9. Ja du,intressant..... och visst har jag syskon, 3 st. En syster har jag mycket nära kontakt med, en lillebror som jag har relativt bra kontakt med men inget större umgänge - det har bara blivit så.... och så har jag en knäppsyster - en lång historia men så är det.

    Vad har då våra barn lärt sig avmina/ våra relationer? Jo, att ha en bra och nära syskonkontakt med varandra - nu är de bara två och båda är tjejer, så de är rätt tjajta, vet inte hur det skulle vara om de hade fler syskon? Kanske skulle då rivaliteten uppstå? Nu är det ingen och de säger de själva, att de är som de är - olika - men gillar varandra :)

    Maken har en bonusbror som vi umgås med emellanåt, de har tre barn, alla är pojkar och döttrarna vill gärna umgås emellanåt men inte så ofta.

    Alltså så har våra döttrar många kusiner och döttrarna är mycket släktkära, kanske mer än vad vi vuxna är? Slätkrelationen är viktig för dem men kag själv tycker inte relationen med alla släktningar är så värstans viktig.... *funderar på varför* :)

    På svärfars sidan har döttrarna fått bonuskusiner, varav killen blivit mycket god väl till äldsta dottern medans hans syster inte har någon som helst kontakt med dem eller oss - så hittar man den personen som kemin stämmer med, så umgås man - annars inte.....

    Men blodsband är viktiga, att prata minnen med, bardom och ungdomsår, minnas föräldrar och andra släktingar och ger en "vi-känsla".

    oj - hur långt blev inte detta inlägg då? Men ställer du så kluriga frågor/tankar, så blir det filosofiska svar :)

    Ha det, kramen :)

    SvaraRadera
  10. Ja så mycket som händer mellan släkt. Det var ngn "klok" person som sa att syskon är vänner tills det blir tal om arv, då är alla ovänner.
    Tror inte det stämmer helt, men det händer mången gång. JAg har en stora syster,7 år äldre, en storebror, 6å räldre o en lillebror,som är 9 år yngre så det har varit lite så där. Har väl lagom kontakt med dem nu, när vi så att säga har blivit mer jämngamla- för det blir man faktiskt ju äldre man blir, på ngt konstigt vis.
    Kanske är det bättre med en riktig VÄN, även om det kan vara svårt att finna??
    Kram Ninne

    SvaraRadera
  11. Jag gillar mina syskon (3 st systrar)när jag har lagom kontakt och inte anförtror dem så mycket. Lagom är bäst i mitt fall.
    Vi har haft för stora oenigheter vid arvskiften. Och det har satt sina spår i syskonkärleken.Tyvärr vi var väldigt goda vänner innan.
    Intressant ämne men vi har ju olika erfarenhet av syskonsämjan.
    Ha det gott

    Kramen/Gunilla

    SvaraRadera
  12. Det var väl synd att ni inte kan få ha glädje av varandra i vuxen ålder!
    Jag har själv ingen erfarenhet personligen av syskonrelation. Jag har inga syskon. Lite synd... men kanske också lite skönt?!;-) (F har heller inga egna syskon - men en fosterbror... )

    SvaraRadera
  13. Jag har bara en enda bror, inga systrar.
    Han bor 1200 km härifrån, vi ses inte ofta, men håller kontakt via telefon och internet och vid få besökstillfällen.
    Men ändå, ringer han och mannen min svarar, så säger Udo: Få jag talar med min favoritsyster?
    Och han är min favoritbror. Nääää, kanske tror ni för att vi är ju bara två...inte så konstigt, men jag vet att vi menar vad vi säger.
    Oftast beror syskon-tvist på den respektives relationer....svägerskor och svåger kan underminera stämningen med sina åsikter och tycken och tankar. Jag är glad att Udo och jag kan kommunicera utan många ord. Som stenbommlingar i havet....kobbar kanske.
    Kramiz, Petra B.
    P.s. Själv skulle jag vilja ha 3 eller 4 barn, men har bara en son. Och tåget har gått.
    Jag är glad ändå.

    SvaraRadera

Till er som skriver ett par rader vill jag bara säga att det gör mig så glad, och jag besvarar oftast dem alla!
Har du ingen egen blogg, klicka i Anonym så går det bra att lämna en kommentar ändå =)